Tweet
Genom tonåren jobbade jag hårt och hade satt mitt mål.
Fiat Coupé'n var den som inte skulle komma undan.
Åren kom och gick, helt plötsligt så var man myndig och hade pengarna redo för att slå till.
En tidig höstkväll i 2006 så åkte jag tillsammans med min Mor ner till Halmstad för att slå till på en Portofino blå 20VT. Det var första gången jag körde en 20VT och hade 35-40 mil av njutning framför mig. Än idag så kommer jag ihåg det fantastiska ljudet från turbo-femman och den första gången jag upplevde den där härliga sparken som kom vid 3,000 rpm.
Åren kom och gick, jag hamnade i England för studier. Bilen blev kvar i Sverige första året. Vi passade på att byta kamrem, renovera motorn helt och få bort alla små skavanker som fanns från tidigare ägare och 2008 så bilade jag över i lagom god tid för tentaperioden som nalkades. De blickarna som unga, äldre, män och kvinnor kastade på bilen var magiskt. Bilen hade hittat rätt och blev bemött med mer än "aha det är en Fiat".
Åren kom och gick. Jag blev kvar i England för mer studier. För jobb. För giftemål. Bilen åkte tillbaka till Sverige 2009 och vi blev sommar-kompisar fram tills 2011 - den sista sommaren jag var i Sverige på heltid. Då slog jag till på en e92 med ratten på felsida. Bilen blev kvar i Sverige.
2011 rullade över till 2012, 2013, 2014 och senare 2015. Under de här åren så hade far och bror kommit överens om att uppvakta bilen, dvs. varmt garage över vintern och enbart fin körning under sommaren.
Mellan åren så tittade jag till den när jag var hemma. Jag satte mig i den och alltid föll tillbaka till bilden av de dagarna jag precis hade tagit körkort och körde ut från garaget med solen som reflekterade så vackert på den Portofino blå huven och med sol-brillorna på. Jag kände mig lite som en ung James Bond, fast utan vackra damer, vapen och Aston Martin.
Det var många konversationer ang. sälja pärlan och varje gång det kom på tapeten så blev det en halvdålig stämning. Ingen i familjen kunde tänka sig någon annan äga den och ganska snabbt så bestämde vi oss att ha kvar den ändå.
För ett par år sedan så kollade jag som hastigast på priser för en 20VT och det var skrattretande. Kort därefter så såg jag inlägg om hur nyblivna 18åringar - precis som mig engång i tiden - var intresserade av 20VT'n. Dock för att sedan beställa kjolpaket och Airbus A380 vingar.
Nu nästan 10 år av ägarskap så inser jag att aldrig vill och kommer aldrig sälja av min 20VT, inte frivilligt.
Körglädjen, stilrenheten av bilen, komforten (trust me, den finns!) och vad den står för värderar jag mycket högre än marknadspriser på 20,000 eller 30,000SEK.
Min Coupé är min "Teddybjörnen Fredriksson" och jag hoppas kunna ta ledigt för att åka ut till Skokloster (finns den träffen kvar fortfarande?) för första gången då jag missade möjligheten 2007. Låt oss se vilka som fortfarande har kvar sina då. Jag vågar nästan satsa på Gbg gänget med Per, Freddan och Alx bör ha kvar sina!
Kör försiktigt, visa er Coupé kärlek för på något konstigt sätt så behöver den en som förstår hur den funkar.
En som förstår att EBV'n faktiskt behöver rengöring och att bilen inte behöver ha en massa stylingprodukter för att se bra ut.
Fiat Coupé'n var den som inte skulle komma undan.
Åren kom och gick, helt plötsligt så var man myndig och hade pengarna redo för att slå till.
En tidig höstkväll i 2006 så åkte jag tillsammans med min Mor ner till Halmstad för att slå till på en Portofino blå 20VT. Det var första gången jag körde en 20VT och hade 35-40 mil av njutning framför mig. Än idag så kommer jag ihåg det fantastiska ljudet från turbo-femman och den första gången jag upplevde den där härliga sparken som kom vid 3,000 rpm.
Åren kom och gick, jag hamnade i England för studier. Bilen blev kvar i Sverige första året. Vi passade på att byta kamrem, renovera motorn helt och få bort alla små skavanker som fanns från tidigare ägare och 2008 så bilade jag över i lagom god tid för tentaperioden som nalkades. De blickarna som unga, äldre, män och kvinnor kastade på bilen var magiskt. Bilen hade hittat rätt och blev bemött med mer än "aha det är en Fiat".
Åren kom och gick. Jag blev kvar i England för mer studier. För jobb. För giftemål. Bilen åkte tillbaka till Sverige 2009 och vi blev sommar-kompisar fram tills 2011 - den sista sommaren jag var i Sverige på heltid. Då slog jag till på en e92 med ratten på felsida. Bilen blev kvar i Sverige.
2011 rullade över till 2012, 2013, 2014 och senare 2015. Under de här åren så hade far och bror kommit överens om att uppvakta bilen, dvs. varmt garage över vintern och enbart fin körning under sommaren.
Mellan åren så tittade jag till den när jag var hemma. Jag satte mig i den och alltid föll tillbaka till bilden av de dagarna jag precis hade tagit körkort och körde ut från garaget med solen som reflekterade så vackert på den Portofino blå huven och med sol-brillorna på. Jag kände mig lite som en ung James Bond, fast utan vackra damer, vapen och Aston Martin.
Det var många konversationer ang. sälja pärlan och varje gång det kom på tapeten så blev det en halvdålig stämning. Ingen i familjen kunde tänka sig någon annan äga den och ganska snabbt så bestämde vi oss att ha kvar den ändå.
För ett par år sedan så kollade jag som hastigast på priser för en 20VT och det var skrattretande. Kort därefter så såg jag inlägg om hur nyblivna 18åringar - precis som mig engång i tiden - var intresserade av 20VT'n. Dock för att sedan beställa kjolpaket och Airbus A380 vingar.
Nu nästan 10 år av ägarskap så inser jag att aldrig vill och kommer aldrig sälja av min 20VT, inte frivilligt.
Körglädjen, stilrenheten av bilen, komforten (trust me, den finns!) och vad den står för värderar jag mycket högre än marknadspriser på 20,000 eller 30,000SEK.
Min Coupé är min "Teddybjörnen Fredriksson" och jag hoppas kunna ta ledigt för att åka ut till Skokloster (finns den träffen kvar fortfarande?) för första gången då jag missade möjligheten 2007. Låt oss se vilka som fortfarande har kvar sina då. Jag vågar nästan satsa på Gbg gänget med Per, Freddan och Alx bör ha kvar sina!
Kör försiktigt, visa er Coupé kärlek för på något konstigt sätt så behöver den en som förstår hur den funkar.
En som förstår att EBV'n faktiskt behöver rengöring och att bilen inte behöver ha en massa stylingprodukter för att se bra ut.
Comment